Friluftsmullen

En recension av Foo Fighters Medicine at midnight

Foo Fighters är, för dig som inte vet, ett rockband bildat 1994, i Seattle, USA. Bandet uppkom som ett soloprojekt av Dave Grohl, efter att Nirvana upplöstes. Några av Foo Fighters mest kända låtar hör fantastiska “Monkey Wrench“, grymma “Best of You” och min personliga önskelåt till begravningen “My Hero“.

När ett nytt album från Foo Fighters kommer ut, vet man vad man får. Det är trummor som slår, kul och nyskapande gitarriff och kraftfull sång. Detta är det 10:e i ordningen och kanske Magnus Betnér har rätt i sin analys, att rockare bara kan göra 2-3 bra album.

Vi återgår till Medicine at midnight, du har antagligen redan fattat, det är lite trött, lite platt, lite tråkigt. Jag känner igen mig, men inte på det där roliga, sköna och framför allt “arg-svarta” sättet. Det finns ingen av låtarna som slår mig i magen, inget riff som maler in sig i själen, ingen refräng som fäster sig likt en statisk frigolit-bit.

Visst finns det några guldkorn, Waiting on a war är en akustisk lite pärla och om man älskar Dave Grohls röst, blir man inte besviken. Och ös det kommer om man väntar på något gott.

Och Shame, shame får Taylor Hawkins trummor mig att vilja röra på de där påkarna som inte fått lufta sig sedan Monsters of Rock 1984.

Men det är dåligt med något argt och kötta ut underkäken, typ All my life eller The Pretender

Medicine at midnight (youtube)

Medicine at midnight (Spotify)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *